Jag vet inte riktigt hur det kom sig. Jag tror det var någon i den lokala Facebookgruppen som hade hört hoande om natten. Hur som helst, en dag fick jag för mig att det vore roligt med ugglor i trädgården. (Man har väl sett Harry Potter…)
Min kära byggde en en holk. Den blev stor. Jättestor, och tung! Men han lyckades få upp den på husgaveln. Men vi trodde nog inte, inte på riktigt att en uggla faktiskt skulle flytta in. Det gjorde det inte heller. Det året i alla fall. Inte nästa heller.
Men året därpå började vi höra det där härligt mystiska ho-ho-hooooo på kvällarna i vinterslutet. Ibland lät det väldigt nära. Så en dag såg jag en uggla flyga in i holken en tidig morgon! Glädjen! Och mycket riktigt, ett kattugglepar hade flyttat in, på riktigt. Åtminstone en unge fick de. Ibland såg vi den titta ut, lite nyfiket.
Jag drabbades av en ugglebesatthet under denna tid. Nära och kära fick vänja sig vid att de helt oförhappandes kunde drabbas av mina ugglefakta när de minst anade det.
Kattugglan som granne
Jag ska erkänna att det kanske inte var så genomtänkt att sätta upp en uggleholk i en villaträdgård. Det är viktigt att man inte stör dem. Och de har vissa vanor man måste tåla.
Såklart vill man spana efter ugglorna och försöka fota dem. Men det kan straffa sig. Kattugglor är väldigt beskyddande när de har ungar. Jag tyckte jag stod inne på altanen en bit ifrån holken. Men en kväll sa det pang! En rejäl smäll i huvudet, lite blodvite blev det med. Men mest chockad blev jag nog. Ugglor är verkligen helt ljudlösa, och tydligen kan de vara osynliga med. Det är just på kvällen de är temperamentsfulla. På dagtid går det utmärkt att passera holken.
Kattugglorna tillbringar också avsevärd tid med att skrika långa monologer till varandra på nätterna, precis utanför vårt sovrumsfönster. Kanske inte den mest rogivande godnattsången.
En kompis som hade ugglor i närheten berättade att de valde deras meditationshus som spyställe. Det var inget vi märkte av. Men det blev storstädning av lite annat på altanen, ska nämnas.
I övrigt var de fantastiska grannar.
Uppgraderat boende
En del tyckte vi skulle ta ner holken med tanke på deras våldsbenägenhet. Men det vore ju elakt när de nu har valt att bo här. (Och så äääälskar jag dem…). Och inte ens jag spenderar så mycket tid i trädgården i vårvintertid ändå, så vi ska nog kunna samsas. Vi bestämde oss dock för att flytta holken bort från huset. Det fanns inte riktigt något bra ställe att sätta den på. Men min kära, ingenjören, byggde en ny holk och monterade den på en hög men stadig stolpe så den kunde placeras på en bättre plats. Där kan vi se den inifrån det trygga vardagsrummet, eller på håll utomhus, utan att störa. Holken uppgraderades också till en rymligare modell med sittpinne ute och stege till ingången inne.
Uggleparen håller ihop, och stannar oftast i samma revir hela livet. Men skulle de komma tillbaka till oss? Kanske skulle de inte gilla den nya holken, eller dess placering? Oron var stor. Våren kom men inga ugglor.
Hade vi skrämt bort dem?
Vilken lycka när vi sedan hörde dem ropa till varandra utanför, och såg dem flyga in i och utvärdera den nya holken. Nu började en ivrig väntan på att det skulle titta ut rufsiga små nyugglor.
Söta men klantiga
Någon månad senare tittade de ut, de små sötbollarna. De betraktade oss nyfiket och var inte så rädda. Inga föräldraattacker heller, kanske har de börjat vänja sig vid oss. Vi tror det var hela fem ungar! Hur fick de plats!? Men uggleungar är som sockervadd, söta och består mest av fluff.
När de vuxit till sig lite så tog de modigt språnget ut i världen. Och det är klart, när man suttit hopklämd med sina syskon i en holk så har man inte koll på det där med vingar, avstånd, landning och sånt. De är faktiskt totalt kassa på att flyga i början. Det blev kraschlandningar, inbrakningar, vinglande och skuttande som små hönor. Mycket underhållande, men också tidskrävande. Hela kvällar försvann i att hålla koll på vad ugglorna styrde med. Det var också nervöst. De är väldigt sårbara när de ranglar omkring på marken. Men föräldrarna satt i en trädtopp och hade uppsikt över dem, och ropade uppmuntrande.
Föräldrarna fortsätter också att mata dem ett tag till efter att de lämnat holken. De lämnade ”matsäck” i form av möss på vår altan som energipåfyllning under flygövningarna. Altanerna fick nämligen tjäna som flygträningsskola. När man hör något banka på fönstret sent på natten…. Och tittar ut efter vad som står på, och så är det ett litet fluff som försöker sitta kvar på ett halkigt fönsterbleck. Men de lärde sig fort, och nu har de lämnat den trygga trädgården och susar ljudlöst omkring över ekdungen och skogen här bredvid.
Fakta om kattugglor
De jagar framförallt gnagare, men kan även ta fåglar och äta daggmaskar och skalbaggar. De tar inte katter. Namnet har de (troligtvis)?) fått från sitt lite kattaktiga utseende. Bytet sväljs ofta helt och delar de inte kan smälta spyr de upp.
Kattugglor är mästare på kamouflage och smälter väl in bland trädstammar. De håller sig gömda på dagen och jagar på natten. Men de är lätta att känna igen på sina rop. Hanen står för det där vibrerande, lite spöklika hoandet. Honan har mer ett ke-vitt-ljud. De har också ett varningsläte som är ett upprepat skrik. Ungarnas rop på mera mat är ett lite märkligt ”kväkande”.
Kattugglorna stannar kvar över vintern. I februari–april börjar de bygga bo och häcka. De får i genomsnitt tre ägg som honan ruvar i runt 30 dagar innan de kläcks. Efter 35–39 dagar kan ungarna ta sina första flygturer. Men de börjar lämna boet på små utflykter redan innan. Då gömmer de sig i träd i närheten av boet. Föräldrarna fortsätter att ta hand om ungarna i ytterligare två-tre månader. Under sensommar och tidig höst ger sig ungarna iväg för att hitta egna revir.
Ugglor ser bra i mörker, men hörseln är deras främsta superkraft. Deras plattrunda ansikte fungerar som en parabol som fångar upp ljud. Deras öron sitter på olika höjd vilket gör att de blir skickliga på att höra från vilket håll ett ljud kommer. De kan jaga med enbart hörselns hjälp. Men om det är regn så får de svårt att höra, och de kan faktiskt svälta vid långvarigt regn.
