Varje år strax efter julhelgerna börjar den komma smygande. Jag vet att jag inte är ensam om den. Försåddsgalenskapen. Jag, en i vanliga fall rätt klok och rationell person, startar ett samtal med mig själv som är…ja vad ska jag säga, inte helt verklighetsförankrat.
Nah, jag kommer att komma ihåg…
Alla tomatfröerna gror säkert inte…
Oj, så långa och rangliga tomatplantorna blev, jag måste nog toppa dem. Då får jag ju sticklingar med, ifall det blir för få plantor…
Jag vet precis var i trädgården jag ska sätta dem….
April, det är ju nästan sommar… visst?!
Växthuset är ju jättestort…
En dag sedan sådd, bäst att kolla om något kommit upp….
Nästa år, då ska jag inte börja så tidigt…
Om det blir frost får jag väl ta in krukorna, de är ju inte så många…
Oj, den här tomaten var ju god, jag måste nog prova att sätta några frön av den också…
Två säckar jord måste ju räcka…
Måste nog faktiskt så lite fler tomater….
Chili är väldigt användbart, det går det åt stora mängder av…
Jag älskar klematis. Det går nog inte att få för många. Så när platsen i trädgården börjar tryta då får man helt enkelt kombinera mera. Det blir väldigt fint också att blanda till exempel rosor och klematis, de samsas väl. Man kan förlänga blomningssäsongen genom att att de kan turas om att blomma eller få härliga färgkombinationer om de blommar samtidig.
Några saker att tänka på:
Välj kombinationer som vill ha liknande förhållanden.
Välj växter med liknade omfång och växtkraft, så den ena inte begraver den andra.
Det är mycket enklare att kombinera klematisar ur samma beskärningsgrupp. Har du en som ska beskäras ner till marken och en som inte ska beskäras alls, så blir det trassligt att klippa rätt.
Samma som ovan gäller för alla klematiskompisar förresten. Det är mycket enklare att kombinera de som ska beskäras på liknande sätt.
Rosor och klematis vill ha mycket av allt, ljus, vatten och gödning. Om de dessutom ska dela plats behöver de extra omsorg.
Några favoritkombinationer i min trädgård
Klematisen Jackmanii är en mycket vanlig sort. Det kan tyckas tråkigt, men det finns en anledning. Eller flera faktiskt. Den är tålig, frisk och enkel att föröka med sticklingar. Och fler vill man ju ha! Den har en fantastisk djup blåviolett färg. Det är något med färgen som gör att den lyfter fram andra färger. Nästan alla nyanser blir extra vackra ihop med Jackmaniifärgen! En solig plats går dock åt, den blommar inte så mycket i skugga.
Rosen Pink The Fairy och klematisen Jackmanii (eller Polish Spirit, jag kan inte se skillnad på dem faktiskt…). Bägge blommar rikligt från juli-augusti och fram tills frosten sätter stopp. Rosen är en låg marktäckande sort egentligen, men jag band upp den på spaljén, och då blev den ganska hög. Perfekt för att dölja att klematisen blir lite gles och risig nertill.
Doftpionen är ju ljuvlig, men blomningen ganska kort. Den blommar tidig, och sedan kan den mer senblommande klematisen Rouge Cardinal ta över. Men ibland överlappar de, men det gör ju inget. Bägge klipper jag ner helt på hösten.
Madame Jula Correvon och Jackmanii tävlar i flest blommor och mest växtkraft.
Mandelklematisens (Rubromarginata) små, små blommor doftar ljuvligt och ger ett nytt vackert skimmer över plymspirean som är lite oansenlig när de maffiga vita spirorna vissnat.
Klematisen Ville de Lyon är så sockersöt och man tror inte det kan bli vackrare förrän man sett den leka med Jackmaniin.
Madame Plantier är en ros med växtkraft och kort men överdådig blomning. Doften av gammaldags lyxig tvål sprider sig vida omkring. Den blir lätt ful i regn, men den står lite under tak. Den kan ju inte få så mycket vatten där och jag hugger ner den brutalt med häcksaxen när den vill ta över entrén till altanen. Madamen får dessutom samsas med en annan diva, klematisen Flamenco Dancer. Det verkar inte bekomma den ett dugg, den frodas minst sagt. Tanken var att klematisen, som ska kunna få till två blomningar, tidigt och sent på säsongen, skulle stå för showen före och efter rosens tid i rampljuset. Men men divor gör ju lite som de vill. Ofta slår de på stort och kör gemensamt nummer. Men jag klagar inte. För mycket av det goda kan ju vara underbart….
Regnigt, kallt och covid-19-isolering. Då får man roa sig med att skaffa sig inspiration och ny kunskap digitalt. Här några av mina favoriter på Youtube just nu.
Gardeners world – underbart brittiskt tv-program om trädgård.
Hon är tveksam och försiktig med att lätta på vinterklädsel, praktmagnolian. Först har hon luden dubbel vinterpäls. När värmen kommer tar hon tveksamt av sig den ena, men dröjer länge innan den andra tas av. Och då lämnar hon ändå pälsmössan kvar på blomknoppen för säkerhets skull. Och visst gör hon rätt i sin tvekan. I år slog några frostnätter till precis när hon tänkt slå ut i sin överdådsblomning. Jag lägger ut en bild från 2018 istället, för synen var så sorglig med bruna slamsor i stället för blomprakt som ingen kan gå oberörd förbi.
Det blir inte alltid som man tänkt sig när någon tänkt fel. Eller märkt fel och inte märkt det iallafall. Till butikernas försvar ska jag säga att jag inte brytt mig om att reklamera.
Nix! Skulle inte tro det. Men också ganska fin. (30-kronors-klematis på Lidl)
Och denna till min vita rabatt, är inte alls en vit Montanaklematis… utan en väldigt violett Jackmanii – som jag råkar ha fyra stycken av redan (sticklingar är kul!). (30-kronors-klematis på Lidl)
Vid garageväggen, precis vid vår frukosthörna växer en rad med tujor. De var mest tufsiga och tråkiga och jag var lite sugen på att ta bort dem. Men å andra sidan, hur kul är en garagevägg? Och tujornas rötter sträckte sig långt under plattorna (som visserligen ska läggas om…någon gång…), och skulle nog vara svåra att få bort. Och vad skulle kunna växa där i stället? Norrläge, skugga hela dagen och dessutom kruttorrt under takutsprånget.
Jag bestämde mig för att stamma upp dem. Det tog sin tid, men jag tycker det blev fint. Det ser intressantare ut, speciellt på vintern. Under planterade jag gul fetknopp (Sedum acre) – typ det enda som kan tänkas vilja växa därunder. De bredde ut sig snabbt och blommar gult på våren. Men försök pågår med porslinsbräckor (Saxifraga x urbium), som kanske inte frodas men i alla fall verkar klara sig där.
Det är svårt att få det rakt, man måste ha en stödlinje, och gå en bit ifrån med jämna mellanrum för att se så det blir bra.
Färdigt resultat. Rabatterna har också stramats upp, men det får bli ett annat inlägg.
…att kasta sig över en 363 sidor tjock bok om jord. Så intressant att riktigt få fördjupa sig i ett ämne och gräva ner sig i jordtyper, kompost och gödsling. Själva grunden för att lyckas med trädgården. Trädgårdsboken om jord (Bokförlaget Langenskiöld) – rekommenderas varmt, precis som Konsten att odla det omöjliga, Peter Englander (Bonnier fakta). Man blir ju grymt sugen på att odla allt spännande som inte borde gå att odla här, men som faktiskt kanske…. Garaget börjar bli lite fullt dock med övervintrare. Men även om man inte vill odla omöjliga saker, så ger boken väldigt bra kunskap om mikroklimat och hur man ger växter de bästa förutsättningarna.
Tibasten (Daphne mezereum) har haft blomknoppar sedan nyår och en efter en slår de ut. Än är det för kallt för att en underbara doften riktigt ska sprida sig, men snart snart. Jag älskar den busken, mest för den tidiga blomningen, som är fantastisk, men busken är fin året om och får röda bär (giftiga) och vackra höstfärger. Hortensiorna pryder sin plats fortfarande.
Jag visste inte att ormhasseln kunde ge nötter. Vår stackars lilla ormhassel har fått flytta runt för att jag inte kunnat bestämma plats till den. Och så återgäldar den mig så fint med att producera nötter. Och jo, de går att äta. Väldigt goda! Som om det inte räckte med att det är en så vacker buske, speciellt om man stammar upp den till ett knotigt träd. Om man låter den växa fritt blir den lätt mest ett ris-virrvarr. Bilden på det stora trädet är från Zetas trädgård.
Vi svängde spontant in på Julita gård när vi var på hemväg från semester. Det är ett fint besöksmål, en gammal herrgård i närheten av Eskilstuna och Katrineholm. Mycket intressant om man vill veta hur livet såg ut förr, i 1900-talets början, på ett stort gods. Och herrgården är vacker och visningarna spännande, men det var allt trädgården som gjorde mest intryck.
Det var en doftupplevelse att vandra runt bland rosor och timjan i örtagården, och bland pionerna i pionträdgården (där det ska finnas runt 130 olika arter och sorter).
Vilken köksträdgård, den är något att… inte jämföra med sin egen.
Där finns ett sådant där växthus som ser ut precis som i ens drömmar, fullt med pelargoner. Och en trädgårdsbutik där man hittar gamla bevarade sorter av äppel- och päronträd, och plantor från deras samling av 24 sorters humle. Perfekt om man behöver köpa massor av träd för att skapa en päronträdstunnel som slingrar sig genom trädgården – som de hade i fruktlunden.
Sedan kan man vandra i det stora parkområdet och låtsas vara fin fröken, en prinsessa eller något. Eller bara springa omkring och leka kurragömma mellan lindar och lönnar, formklippt tuja och buxbom, rosrabatter och spännande piprankebågar. Trädgården inbjuder till det.
Kinesiska trädgårdar är fyllda av vacker symbolik och andlighet, mystisk och lockande för oss oinvigda. Även om vi inte känner till fen-shui, daoism, buddism, kultur och historia, kan vi känna att det är en plats där inget finns av en slump. Allt är genomtänkt. En berättelse bor i varje träd och i varje sten.
I utsikterna finns det rum för insikter. Genom öppningar, halvt dolda av spaljéer i vackra former, kan man se ut över trädgården och solen silas in till mönster mot golvet.
Inspirationen till trädgårdarna hämtas ofta från Kinas dimklädda berg. Där blommar magnolian på kala grenar. Knotiga förvridna tallar imponerar med sin livskraft. Trots att de pinas av kyla och vind, grönskar de. Och fortsätter att leva så länge, att de förtjänar ett eget namn. Skulpturala stenpelare sträcker sig upp ur marken, gråvita som förstelnade moln. Urgröpta, med märkliga fåror, lena i all sin hårdhet. I deras håligheter hittar tallens rötter rum att klamra sig fast. Stenformationerna för tanken till Kinas spetsiga berg.
Överallt finns ställen att slå sig ner på. Det är ett mycket sympatiskt drag hos en trädgård. Att den bjuder in till att sitta ner på en vacker plats. Så är också trädgårdarna skapade för avkoppling och njutning. Dricka te med vänner i skymningen, skriva poesi eller måla. Lika väl som huset, är trädgården en plats att tillbringa sina dagar i. Rödlackade dörrar blänker kontrast mot det gröna. Paviljonger, lusthus och takklädda gallerier med poetiska namn, skyddar mot regn och snö så att man även kan njuta av trädgården klädd i vintervitt eller höstig dimma. De svängda taken skyddar även mot onda andar. Om de skulle rutscha nerför taket, gör svängen att de far iväg dit de kom i från.
Vid bergens fot breder bambuskog ut sig. Och den har en given plats i trädgården med. Bambu rasslar som papper i vinden och bäddar in bruset från världen utanför trädgårdsmuren. Även i en bullrig mångmiljonstad kan man hitta frid under bambuns sirliga lövverk. Solljuset silas mellan gulgröna blad. Fåglar gillar att gömma sig där och deras sång ökar känslan att vara långt borta.
I trädgården står ofta bonsaiträd i vackra krukor. Mångårig omvårdnad och tuktning har format dem till konstverk, som små miniatyrer av skogens uråldriga träd.Kanske skymtar ett vattenblänk genom lövverket. Eller så ramar en utsmyckad galleröppning in en levande tavla av vyn bortanför. Ett motiv att stiga in i. Stenmosaik under fötterna leder en genom en bambuskog fram till en månport. En rund öppning genom en slitet dimvit mur. På andra sidan väntar en sicksackgång. Vinkligheten gör det svårt för onda andar att ta sig igenom, eftersom de bara kan färdas rakt fram.Vart leder den? Det är fullt möjligt att gå vilse även i en liten trädgård. Men det gör man med glädje.
Ofta när man köper växter är det när de är som vackrast och i full blom. Men det är ju trevligt om de pryder trädgården under längre tid. Speciellt marktäckare gillar jag när de är fina, ja kanske hela året är för mycket begärt, men iallafall en bit in på hösten. I början på oktober, precis efter första köldknäppen, när många växter mest såg ut som något sladdrigt gulgrönt, gick jag runt för att leta finingar att ha under träd som marktäckare. Här är några av de bästa jag hittade. Alla är tåliga växter. De flesta av dem funkar i skugga.
Söt liten daggkåpa (fjällkåpa tror jag) med blanka blad. Just den här sorten är superfin med en tunn vit kant på bladen. Jag tycker daggkåpa är en underskattad växt. Tålig som få, med vackert limegula blommor som passar mot mycket. Hos mig täcker en daggkåpa (den vanliga) ett torrt och skuggigt hörn där allt annat vägrar hålla sig vid liv. Alchemilla saxatilis rosaceae
Samma daggkåpa som föregående bild, man ser hur fint den breder ut sig. Alchemilla saxatilis rosaceae
Hasselörten är kung över alla vintergröna marktäckare. Vackrast, lyxigast, ja, bäst helt enkelt. Blanka mörkt gröna blad som skimrar i skuggmörkret. Nackdelarna är att plantorna är dyra, den sprider sig långsamt i början, och den är svår att odla från köpefrön. Blommorna är oansenliga och ”gömda”. Från färska frön ska det gå bättre, och man kan dela för att täcka ytan snabbare. Ska skaffa, och plantera någonstans där det inte är bråttom…Asarum europaeum
Hasselört tillsammans med lungört , tror jag det är, med prickiga bladen.
Kaukasisk förgätmigej ”Jack Frost” är supersnygg bara i bladen, och får dessutom ett blått flor av blommor maj-juni. Brunnera macrophylla ’Jack Frost’
Tidlösa. Ingen marktäckare visserligen men, åh den ser så spröd och skör och nästan lite fel ut. Så vårig och pastellig mot allt visset. Helt oemotståndlig. Ger hopp om vår. Måste ha! Om jag hittar en sort som är härdig här (zon 3). Man ska kunna ställa knölarna på fönsterbrädan utan vatten eller jord och låta dem blomma inne, och sedan plantera ut dem. Det måste jag prova.
Fjällbrud. Den här blev nog vinnare i mina ögon. Så fin! Och helt oberörd av kylan lyser den med sin ljusa gröna färg. Perfekta rosetter i olika lager. Är en stenpartiväxt som vill ha torrt och soligt. Här verkade den trivas bra i en skuggig slänt. Saxifraga cotyledon.
Rosenplister. Just denna var kanske inte den finaste, det finns sorter med mycket mer ljust, nästan silvrigt på bladen med blommor i rosa, vitt eller violett. Den lyser upp i skuggan och täcker snabbt in stora ytor. Den håller sig ganska fin under vintern. Kan bli lite väl spridingsbenägen dock, så den passar bäst där den får breda ut sig. Den trivs med det mesta, sol, skugga torrt, fuktigt… och kan bli ett ogräs. Men den är fin, tycker jag. Få se om jag vågar ge den en plats i min trädgård. Lamium maculatum
Bergenia. Ja, det är en klassiker, en ”tantväxt” tycker många och rynkar på näsan. Men den är fantastisk för att täcka över mörka hörn, den är oftast fin hela vintern, och de rosa blomstänglarna är vackra. Det blir nästan lite djungelkänsla med de stora bladen. Bergenia cordifolia
Grå kattfot. Vill ha det soligt och lite torrare läge. Mjuk och söt, rosa blommor på försommaren. Alldeles fantastisk skulle den bli under min vinröda japanska lönn…Antennaria dioica.
Lite fint från höststädningen. Fröställningar från ballongblomma och vallmo – minst lika vackra som blommorna var i somras… Follow my blog with Bloglovin
.
