Varje år strax efter julhelgerna börjar den komma smygande. Jag vet att jag inte är ensam om den. Försåddsgalenskapen. Jag, en i vanliga fall rätt klok och rationell person, startar ett samtal med mig själv som är…ja vad ska jag säga, inte helt verklighetsförankrat.
Nah, jag kommer att komma ihåg…
Alla tomatfröerna gror säkert inte…
Oj, så långa och rangliga tomatplantorna blev, jag måste nog toppa dem. Då får jag ju sticklingar med, ifall det blir för få plantor…
Jag vet precis var i trädgården jag ska sätta dem….
April, det är ju nästan sommar… visst?!
Växthuset är ju jättestort…
En dag sedan sådd, bäst att kolla om något kommit upp….
Nästa år, då ska jag inte börja så tidigt…
Om det blir frost får jag väl ta in krukorna, de är ju inte så många…
Oj, den här tomaten var ju god, jag måste nog prova att sätta några frön av den också…
Två säckar jord måste ju räcka…
Måste nog faktiskt så lite fler tomater….
Chili är väldigt användbart, det går det åt stora mängder av…
Jag älskar klematis. Det går nog inte att få för många. Så när platsen i trädgården börjar tryta då får man helt enkelt kombinera mera. Det blir väldigt fint också att blanda till exempel rosor och klematis, de samsas väl. Man kan förlänga blomningssäsongen genom att att de kan turas om att blomma eller få härliga färgkombinationer om de blommar samtidig.
Några saker att tänka på:
Välj kombinationer som vill ha liknande förhållanden.
Välj växter med liknade omfång och växtkraft, så den ena inte begraver den andra.
Det är mycket enklare att kombinera klematisar ur samma beskärningsgrupp. Har du en som ska beskäras ner till marken och en som inte ska beskäras alls, så blir det trassligt att klippa rätt.
Samma som ovan gäller för alla klematiskompisar förresten. Det är mycket enklare att kombinera de som ska beskäras på liknande sätt.
Rosor och klematis vill ha mycket av allt, ljus, vatten och gödning. Om de dessutom ska dela plats behöver de extra omsorg.
Några favoritkombinationer i min trädgård
Klematisen Jackmanii är en mycket vanlig sort. Det kan tyckas tråkigt, men det finns en anledning. Eller flera faktiskt. Den är tålig, frisk och enkel att föröka med sticklingar. Och fler vill man ju ha! Den har en fantastisk djup blåviolett färg. Det är något med färgen som gör att den lyfter fram andra färger. Nästan alla nyanser blir extra vackra ihop med Jackmaniifärgen! En solig plats går dock åt, den blommar inte så mycket i skugga.
Rosen Pink The Fairy och klematisen Jackmanii (eller Polish Spirit, jag kan inte se skillnad på dem faktiskt…). Bägge blommar rikligt från juli-augusti och fram tills frosten sätter stopp. Rosen är en låg marktäckande sort egentligen, men jag band upp den på spaljén, och då blev den ganska hög. Perfekt för att dölja att klematisen blir lite gles och risig nertill.
Doftpionen är ju ljuvlig, men blomningen ganska kort. Den blommar tidig, och sedan kan den mer senblommande klematisen Rouge Cardinal ta över. Men ibland överlappar de, men det gör ju inget. Bägge klipper jag ner helt på hösten.
Madame Jula Correvon och Jackmanii tävlar i flest blommor och mest växtkraft.
Mandelklematisens (Rubromarginata) små, små blommor doftar ljuvligt och ger ett nytt vackert skimmer över plymspirean som är lite oansenlig när de maffiga vita spirorna vissnat.
Klematisen Ville de Lyon är så sockersöt och man tror inte det kan bli vackrare förrän man sett den leka med Jackmaniin.
Madame Plantier är en ros med växtkraft och kort men överdådig blomning. Doften av gammaldags lyxig tvål sprider sig vida omkring. Den blir lätt ful i regn, men den står lite under tak. Den kan ju inte få så mycket vatten där och jag hugger ner den brutalt med häcksaxen när den vill ta över entrén till altanen. Madamen får dessutom samsas med en annan diva, klematisen Flamenco Dancer. Det verkar inte bekomma den ett dugg, den frodas minst sagt. Tanken var att klematisen, som ska kunna få till två blomningar, tidigt och sent på säsongen, skulle stå för showen före och efter rosens tid i rampljuset. Men men divor gör ju lite som de vill. Ofta slår de på stort och kör gemensamt nummer. Men jag klagar inte. För mycket av det goda kan ju vara underbart….
Klematis Sizaia Ptitsa, integrifolia- gruppen, be mig inte uttala namnet. En icke-klättrare. Hos mig tog den många år på sig att börja blomma, det var först när jag ledde rankorna uppför en spaljé den kom igång. Det var nog för mörkt på marken. Men nu blommar den ihärdigt från början av augusti och långt in på hösten.
Knopparna är nästa svarta. Blommorna börjar som midnattsblå för att sedan gå över till mer blåvioletta nyanser. Charmigt vridna kronblad och faktiskt en svag gullviveljuvlig doft om man kommer nära. Rankorna blir runt två meter på en säsong och man klipper ner den helt på våren.
Ibland viskar jag till den ”det är dig jag älskar mest”, men tyst så att de andra inte ska bli avundsjuka.
Regnigt, kallt och covid-19-isolering. Då får man roa sig med att skaffa sig inspiration och ny kunskap digitalt. Här några av mina favoriter på Youtube just nu.
Gardeners world – underbart brittiskt tv-program om trädgård.
Hon är tveksam och försiktig med att lätta på vinterklädsel, praktmagnolian. Först har hon luden dubbel vinterpäls. När värmen kommer tar hon tveksamt av sig den ena, men dröjer länge innan den andra tas av. Och då lämnar hon ändå pälsmössan kvar på blomknoppen för säkerhets skull. Och visst gör hon rätt i sin tvekan. I år slog några frostnätter till precis när hon tänkt slå ut i sin överdådsblomning. Jag lägger ut en bild från 2018 istället, för synen var så sorglig med bruna slamsor i stället för blomprakt som ingen kan gå oberörd förbi.
Kände mig lite nedslagen en dag över att trädgårdens rabatter börjar bli överfulla så min favoritsysselsättning att plantera nya härliga växter måste begränsas. Men så slog det mig. Våren! Den tidiga våren, där finns det plats! Plötsligt blev trädgården några hundra kvadratmeter större. Kändes det som i alla fall… och en låååång beställning till Holland (Eurobulb) gick iväg. Efter en väntan (som också blev lååång) blev det äntligen dags att plantera ner dem i marken. Lite svårt att föreställa sig hur det ska bli när det är fel säsong. Bra att jag har mycket bilder från trädgården som stöd för minnet. Och jag ska erkänna att jag gjorde moodboards i Indesign för att matcha färgerna månad för månad. Plantorna brydde sig dock inte helt om mina planer. Men fint blev det! Det enda jag ångrar var nog att jag inte köpte fler iris. Och kanske ännu fler tulpaner. Krokus kan man ju inte få för mycket av heller…
Kanske den vackraste av alla tulpaner Tulipa ’La Belle Epoque’.
Erythronium tuolumnense ’Pagoda’, hundtandslilja.
Tulipa ’Blue Diamond’
Tycker att denna kombination blev lyckad; Tulipa ’La Belle Epoque’, Tulipa ’Blue Diamond’, och Tulipa ’Queen of Night’.
Tanken var att violetta krokusar skulle sticka upp ur den silvriga mattan av silverarv. Det funkade bra tycker jag. Sedan gömdes krokusbladen när silverfluffet växte. Crocus tommasinianus, ’Whitewell Purple’ Crocus tommasinianus ’Barr’s Purple’, Crocus tommasinianus ’Ruby Giant’.
I somras fortsatte jag mina uppstamningsprojekt. Det är så kul att klippa och forma. Och fördelen med att ha en uppväxt trädgård är ju just att det finns uppväxta träd och buskar. Det är synd att ta bort dem, ofta går det att snygga till dem. Denna gång var det en ligusterbuske som blev tillfixad. Den var lite intetsägande tyckte jag. Med uppstamningen blev den mer som ett gulligt litet flerstammigt träd.
Vi har gott om vintergrön liguster som häck. De är bra tycker jag. Växer snabbt (på gott och ont…) och tätt och är lätta att forma prydligt. Bladen sitter kvar större delen av året. De är tåliga och om man klipper häcken sent på säsongen hinner den blomma på våren innan det är dags att klippa igen. Blommorna doftar visserligen något kväljande, men de drar till sig moln av fjärilar och andra insekter. Fåglarna gillar bären och att gömma sig i häcken.
Till skillnad från uppstammad tuja kommer ligustern nog vara mer skötselkrävande. På tujan kommer det inte (så många) nya skott på stammen, man det gör det på ligustern, som också kan roa sig med att skjuta rotskott omkring sig.
Eftersom liguster växer snabbt är det lätt att forma om den. Min tanke är att den ska få större och mer rund krona framöver. Den har fått backnejlikor runt fötterna som snart växer till sig till en silvrig matta. Skönt att inte behöva trixa runt med gräsklipparen.
I väntan på våren får man pyssla lite inomhus. Min sambo har svarvat ur några trädbitar och satt i en liten sillburk som håller kvar jorden. Suckulenterna jag planterat däri kräver varken mycket jord eller vatten, så det kan nog fungera.
Grönkålen var en av de saker som lyckades i köksträdgården i år. Präktig och orörd av hararna räckte den gott och väl till den traditionsenliga grönkålssalladen på två julbord med våra familjer. Fantastiskt god är den och smakar krispigt nyttigt till all stabbig julmat.
Receptet är så här:
1 dl balsamvinäger
1,5 dl flytande honung
3 dl rapsolja
saft av en citron
1 tsk citronpeppar
1,5 dl rostade solrosfrön
Grönkål, ungefär ganska mycket
Repa grönkålen fint. Rosta fröna på svag värme i stekpanna eller ugn (ca 5 min i 225 grader). Blanda strax innan servering.
Jag älskar blått, och blå blommor är magiskt vackert i skuggan. När vi flyttade in rådde här total brist på blåhet, men det kommer snart vara åtgärdat.
Min efterlängtade blå rabatt börjar ta form. Än så länge är den lite ödslig, men snart nog kommer en klematis ’Sizaia Ptitsa’ (som inte klättrar) mingla runt här bland moln av kaukasisk förgätmigej med silvriga blad och lysande blå kungsnäva.
Mellan trampstenarna finns en liten blå klocka jag inte vet namnet på (någon som vet?) och lyser vägen till ”hemliga gången”. Där står också en bolltistel på helt fel plats – den är vass att gå förbi.
En blå stjärnklocka ’Campanula poscharskyana’ försöker jag övertala att välla ut mellan granitblocken. Och några (ja okay då, alldeles för många) klematis, ’Jackmanii’ och ’Lagoon’, ska lägga sig snällt tillrätta som kuddar på stenmuren – och inte ge sig på att klättra i häcken. Blå iris och praktveronika Veronica austriaca ’Shirley Blue’ ska sticka upp här och där. På våren, blå krokus, pärlhyacint och vårstjärna.
En violettblå rhododendron ’Impeditum’ måste nog flytta hit från den vita rabatten. Kommer bli så fint. Och så trångt. Men det är ju två bra anledningar att göra större rabatt, tror inte det kan bli för mycket blått för min del. Och då kanske jag kan klämma in en spaljé med blåregn med…
Det blir inte alltid som man tänkt sig när någon tänkt fel. Eller märkt fel och inte märkt det iallafall. Till butikernas försvar ska jag säga att jag inte brytt mig om att reklamera.
Nix! Skulle inte tro det. Men också ganska fin. (30-kronors-klematis på Lidl)
Och denna till min vita rabatt, är inte alls en vit Montanaklematis… utan en väldigt violett Jackmanii – som jag råkar ha fyra stycken av redan (sticklingar är kul!). (30-kronors-klematis på Lidl)
Vid garageväggen, precis vid vår frukosthörna växer en rad med tujor. De var mest tufsiga och tråkiga och jag var lite sugen på att ta bort dem. Men å andra sidan, hur kul är en garagevägg? Och tujornas rötter sträcker sig långt under plattorna (som visserligen ska läggas om…någon gång…), och skulle nog vara svåra att få bort. Och vad skulle kunna växa där i stället? Norrläge, skugga hela dagen och dessutom kruttorrt under takutsprånget.
Jag bestämde mig för att stamma upp dem. Det tog sin tid, men jag tycker det blev fint. Det ser intressantare ut, speciellt på vintern. Jag planterade gul fetknopp (Sedum acre) under. Det är typ det enda som kan tänkas vilja växa därunder. De bredde ut sig snabbt och blommar gult på våren. Men försök pågår med porslinsbräckor (Saxifraga x urbium), som kanske inte frodas men i alla fall verkar klara sig där.
Det är svårt att få det rakt, man måste ha en stödlinje, och gå en bit ifrån med jämna mellanrum för att se så det blir bra.
Färdigt resultat. Rabatterna har också stramats upp, men det får bli ett annat inlägg.
…att kasta sig över en 363 sidor tjock bok om jord. Så intressant att riktigt få fördjupa sig i ett ämne och gräva ner sig i jordtyper, kompost och gödsling. Själva grunden för att lyckas med trädgården. Trädgårdsboken om jord (Bokförlaget Langenskiöld) – rekommenderas varmt, precis som Konsten att odla det omöjliga, Peter Englander (Bonnier fakta). Man blir ju grymt sugen på att odla allt spännande som inte borde gå att odla här, men som faktiskt kanske…. Garaget börjar bli lite fullt dock med övervintrare. Men även om man inte vill odla omöjliga saker, så ger boken väldigt bra kunskap om mikroklimat och hur man ger växter de bästa förutsättningarna.
Tibasten (Daphne mezereum) har haft blomknoppar sedan nyår och en efter en slår de ut. Än är det för kallt för att en underbara doften riktigt ska sprida sig, men snart snart. Jag älskar den busken, mest för den tidiga blomningen, som är fantastisk, men busken är fin året om och får röda bär (giftiga) och vackra höstfärger. Hortensiorna pryder sin plats fortfarande.
Lite off topic, men kunde inte låt bli att visa den här mobilfilmen från morgonpromenaden till jobbet i Norrköping. Visst är det märkligt fascinerande att titta på? Som en bisvärm, eller dementorerna i Harry Potter. Jag stod där en bra stund och beundrade skådespelet.
Jag visste inte att ormhasseln kunde ge nötter. Vår stackars lilla ormhassel har fått flytta runt för att jag inte kunnat bestämma plats till den. Och så återgäldar den mig så fint med att producera nötter. Och jo, de går att äta. Väldigt goda! Som om det inte räckte med att det är en så vacker buske, speciellt om man stammar upp den till ett knotigt träd. Om man låter den växa fritt blir den lätt mest ett ris-virrvarr. Bilden på det stora trädet är från Zetas trädgård.
.
